Hehe okej Jocke:) Det är jätte jobbigt att inte kunna sova, när man både vill och måste för att vara utvilad. Tur att du lyckade sova lite i alla fall:)

Ja, igår så körde J upp å det gick bra trots att han hade en annan bil än vad han är van att köra i annars. Han blev godkänd:) Hade myror i bena igår för jag ville så gärna ha reda på hur det gick!
Vid 2 eller 3 tiden så kom J körandes hem till mig och vi stack iväg till MAX. Jag käkade inget, men han gjorde det, för att han var så hungrig. Han var tvungen att åka vidare efter att ha ätit färdigt och kört mig hem igen. Så det blev kanske en timme tillsammans, trodde att han skulle stanna lite längre, men så blev det inte. Han skulle in och snacka med chefen och sen skulle han ham till föräldrarna och äta middag. Mamman bjöd honom på det för att gratta honom.

Efter att han hade åkt så stack jag ner på stan och mötte upp mellerstasyrran. Hon förljde med mig in på en viss butik för "specialist hjälp" med en grej. Så nu har jag bytt ut det gamla mot det nya:P Hehe ni har ingen aning om vad det är:) Men men så är det när det är lite mer personligare;)
Sen så gick vi in på JC och kollade lite och jag hittade en t-shirt och syrran hittade ett par jeans.

Så en 600kr gick upp i röken igår, men det är det verkligen värt. Behöver ju det så!

Sen efter att ha lullat runt på stan så åkte vi iväg och tankade. Tankade bilen för första gången helt själv:P
Gick bra, men jag var tvungen att ringa om vilken bensin jag skulle tanka med:)

Efter att ha kommit hem så wiieade jag med systrarna en stund innan jag gick in på mitt rum och grejade med mina prylar som jag ska ge bort i julklapp.

Mitt i allt så kommer ett sms från min hedemoraväns mamma och får en frågan om jag kan rita av två att deras hundar för att hon ska ge bort dem i julklapp.

Jag vill göra dem, men min tid räcker verkligen inte till till det och att hon kom med det två veckor innan julafton är hel knäppt. Hur ska jag hinna med att göra dem på så kort tid? Sen så vill jag heller inte lämna ifrån mig något som jag är missnöjd med och det är ju liksom lätt hänt att jag blir missnöjd med det om jag har så lite tid på mig och måste ta och "jobba" på rutförstorningarna så intensivt. Nej, jag kan bara inte göra det. Det känns helt fel. Hade hon kommit med det mycket tidigare så skulle det ha varit en annan sak!

Ja ni!!

Idag ska jag vara med naza:) Får se vad vi hittar på, ska i alla fall ge henne en present för att hon fyllde år igår.
Får se om vi kan ta en fika och ta oss en tårtbit någonstans:)

Har funderat ett på mitt självförtroende! Jag började tänka på det förra veckan och hur det dök upp har jag ingen aning om.

jag började tänka på hur jag har förändrats sen jag flyttade från pappa. Jag är inte längre lika tyst och försynt längre. Jag var den som gick och ställde mig i ett hörn och blev helt osynlig när jag bodde hos pappa. Jag hade inga vänner och mådde skit tack vare det som hände hemma. En låtsas mamma som totalt struntade i mig, ignorerade mig. En riktig pappa som sket i mig helt och hållet och valde jobbet framför mig. Hur kul är det att ha en sån familj och inte ha några vänner? Pest och pina!

Nu när jag har en M (låtsat pappa) som bryr sig och verkligen beter sig som en riktig pappa ska göra så känns det toppen. Och att ha en riktig mamma som finns där vid en sida och stöttar en till 100 är något som jag verkligen har behövts. Viss det tog mig 4 år (efter att ha flyttat ner till mamma) innan jag vågade släppa en del av min blyghet, men det är det värt. 5 året, när man gick  sista året på gymnasiet, då släppte allt i princip. Jag kanske såg ut att vara blyg ut på redovisningarna, men innerst inne så var jag lugn. Jag fick inga jobbiga hjärtklappningar som jag alltid fick annars. Det blev förrändrat! Kände klassen bättre och  min vän var med.

Sen då med mitt självförtroende?
När jag träffade J första gången så visste jag bara inte hur jag skulle bete mig.
Jag vågade verkligen inte visa vem jag var. I alla fall inte så som jag är när jag är med Naza, fr jag vet inte om jag skulle ha skrämt iväg honom i så fall. Jag valde den lugnare sidan och då var jag där igen. Blygheten kom tillbaka! En ny person som jag inte hade träffat tidigare, men som jag hade skrivit till i flera månader med.
Ju mer jag lärde känna honom så kändes det bättre! Kände mig tryggare med honom och med mig själv.

Å nu då? Ja! När jag är med J så brukar han säga vad fin, söt och ibland vad snygg du är, så blir jag så där blyg igen. Säger lägg av lite retsamt och vänder bort blicken en stund.
Det är detta som jag har funderat på varför jag gör så som jag gör när han säger så till mig. Jag blir rörd över det han säger till mig, men jag förstår inte varför han säger det.
Jag vet, det låter hel sjukt att jag inte förstår varför, men ingen har sagt det mer än att kommentera den nya frissan, de nya kläderna och skorna. "Åh, vad fin du är i de där kläderna".
Varför jag inte förstår är väl kanske för att jag inte har blivit sedd tidigare på ett sånt vis som han ser på mig.
Att det är något helt nytt, alltså att det inte är en förälder eller syster, släkt eller vänner som säger det utan min pojkvän. Jag har ju aldrig haft en innan, i alla fall på samma sätt som jag har nu. Det som han och jag har är helt annorlunda och äkta.
Även om jag tittar bort och säger lägg av så tycker jag ändå om att höra de orden som han säger, men mitt självförtroende i mitt utseende har liksom inte varit så som jag har velat tidigare, så det känns toppen att höra de orden.
Det känns skönt att slippa tänka på hur man går och står, klär sig och beter sig och pratar med andra.
Vad jag har förstått så bryr sig J inte om hur jag ser ut och ja, det som jag skrev raden ovan.
Jag får helt enkelt vara den person jag vill vara och behöver inte annpassa mig. Det känns så i alla fall!
Det är lika så för mig till honom, jag bryr mig inte inte om hur han ser ut. Om han har lite längre hår nu än tidigare, hur han klär sig och lite annat som han personligen stör sig på. Han är fin som han är och lika fin som han vill vara!

Jag älskar honom för den han är! Å han verkar göra detsamma:)

Så småningom lär nog mitt självförtroende bli bättre, så som den har gjort innan. Å det gäller ju inte bara utseendet utan att våga prata med andra. Jag börjar till och med bli mer social av mig. Är ute och vikarierar, möter nya personer i personalen, föräldrar, barn och är ute och gör ärenden som gör att jag måste träffa nya människor och prata med dem.

Att har min familj, mina vänner, släkt och pojkvän betyder oerhört mycket för mig det är ni som har hjälp mig när jag har behövt någon!

@~>~>~ Älskar dig för den du är sötis;) ~<~<~@